Du djupt bedrövade Guds barn, som gråter,
gråt, men gråt ut invid din Faders bröst!
Han, som så hult och kärleksfullt förlåter,
Han skänker och hugsvalelse och tröst.

Ty vet, den hand, som ”obarmhärtigt” risar,
det är din Faders hand, minns alltid det!
Men just med agan Han dig nåd bevisar,
Det är Hans kärleks dolda hemlighet.

Tro ej, Han kärlekslös åser din smärta
och sluter hjärtat till för böneljud!
Ack nej! Han bär dig närmast vid sitt hjärta
men hemligheten är, att Han är Gud.

Han därför kan se över tidens möda,
Han håller trådarna uti sin hand.
De hjärtan, som vid troskamp här mest blöda,
få jubla mest på evighetens strand.
L. H.

/Anji