Det är dystert i Europa i dag. Europeiska ledare är fångade i en ”kamp eller flykt”-reaktion och bestämmer sig för om de ska springa och gömma sig eller skicka trupper till Ukraina för att bekämpa hotet från öst. Emmanuel Macrons och hans giftiga narcissistiska medbrottslingars existentiella terror i EU får dock vänta på en särskild artikel eftersom den här kommer att fokusera på den europeiska ekonomin.
Det har förbryllat många hur EU har hanterat sin ekonomi sedan kriget i Ukraina började. Sedan dess har euroområdets ekonomi drabbats av två tydliga chocker. Den tredje chocken, som kan vara den värsta, är på väg. De är alla direkta resultat av EU:s politik.
Den första chocken var ökningen av energipriserna (och tillgången på energi) till följd av sanktionerna mot Ryssland. Enbart denna chock har decimerat den europeiska industrins konkurrenskraft, och många stora företag i den viktigaste delen av förädlingskedjan, särskilt grundläggande och avancerad tillverkning, har antingen lagt ned sin verksamhet eller packat sina väskor och lämnat EU. Tusentals små (och mestadels familjeägda) företag, särskilt i Tyskland, är antingen redan konkursmässiga eller tekniskt konkursmässiga. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser för ”servicedelen” av euroområdets ekonomier samt för statsfinanserna och förmågan att upprätthålla den europeiska välfärdsstaten.
Den andra chocken är den uppenbara och allomfattande regleringsmässiga och byråkratiska attacken från Bryssel på europeiska företag och hela sektorer i euroområdets ekonomier. Den regelbörda som åsamkas europeiska företag har anpassats till en sådan grad att många av dem knappt kan bedriva verksamhet längre. Tekniska knep och bisarra lagar används för att helt och hållet förstöra det europeiska jordbruket genom att göra jordbrukare bankrutta och för att förhindra investeringar i nya energiprojekt. Bilindustrin, som är en nyckelsektor i Europa, verkar också ha planerats för nedläggning och Bryssel planerar enligt uppgift att fördubbla kostnaderna för att äga och driva en bil under de närmaste åren. Jag skulle kunna fortsätta, men det är tydligt att dessa åtgärder kraftigt bidrar till energiprischocken från Rysslandssanktionerna.
Det är förbryllande för varje rationell människa varför EU har valt att öka effekten av sanktionerna genom att iscensätta en ytterligare förstörelse av de europeiska ekonomierna. Innan vi tar itu med detta uppenbara vansinne, låt oss titta in i framtiden och kolla in chock nummer tre som med största sannolikhet kommer att drabba Europa (och hela västvärlden) någon gång under de närmaste åren.
Den tredje chocken kommer att bli den ”externt framtvingade” devalveringen av euron och en massiv sänkning av den europeiska levnadsstandarden. För att förklara hur detta fungerar, låt oss använda USA som exempel. USA:s handelsunderskott 2022 var nästan en biljon dollar. Det betyder att varje amerikan fick saker till ett värde av 3 000 dollar från omvärlden som han inte behövde arbeta eller betala för. Dessutom trycker den amerikanska regeringen biljoner gratis dollar årligen för att hålla saker och ting igång, inklusive att hålla uppe levnadsstandarden. USA kan göra detta eftersom dollarn är världens reservvaluta och kan säljas i utbyte mot riktiga saker som en råvara. Omvärlden håller uppe USA:s levnadsstandard genom sin arbetskraft och sina råvaror, i princip gratis. Detta gäller även för Europa, eftersom euron i grund och botten är en försäljningspunkt för dollarn och Europa därför indirekt åtnjuter USA:s orimliga privilegium. Om västvärlden isoleras ordentligt och dollarn förlorar sin reservstatus kommer euron att gå under med den. Det är till och med möjligt att euron kan gå ner innan dollarn gör det, eftersom Europa inte kan trycka pengar i samma utsträckning som USA. Med andra ord, när det ”globala syd” – troligen i form av BRICS – lyckas avskärma sig från dollarn, kommer västvärlden att förlora alla gratisgrejer. För Europa kommer detta att innebära en krasch för euron och en sänkning av levnadsstandarden med kanske en tredjedel – eller mer.
Den tredje chocken är nästan oundviklig, särskilt om Ryssland vinner kriget i Ukraina på ett avgörande sätt. Nu måste man anta att människorna i Europeiska centralbanken och till och med vissa i Bryssel är medvetna om detta. Ett normalt svar på denna framtida chock skulle vara att stärka de europeiska ekonomierna med alla till buds stående medel – och därigenom minimera risken för ett regelrätt uppror från EU:s befolkningar. Men så är inte fallet. I stället fortsätter EU att förstöra sina egna ekonomier. Varför?
Den listiga ESG-planen för världsherravälde
Jag hade nyligen ”nöjet” att få en mycket detaljerad genomgång av det pågående ESG-initiativet från den demokratiskt icke-valda EU-kommissionen. Det kallas faktiskt ”European Sustainability Reporting Standards (ESRS) för företag som omfattas av Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD).” Det bara rullar av tungan.
Detta var en fyra timmar lång genomgång och den skrapade knappt på ytan av vad som verkligen pågår. De andra i briefingen var inriktade på de tekniska frågorna och vad företagen skulle behöva göra för att uppfylla kraven, men jag försökte fokusera på vad detta initiativ verkligen är och vad det säger om EU:s planerade framtid. Det är verkligen häpnadsväckande.
ESG-initiativet kan beskrivas som en mycket stor uppsättning krav som ställs på alla europeiska företag (utom de minsta – för tillfället) när det gäller två saker: Information och efterlevnad. Varje företag måste sätta upp ett nytt redovisningssystem som i stället för ekonomi kommer att hantera en stor mängd data relaterade till klimat, föroreningar, biologisk mångfald och sociala frågor – även om huvudfokus är koldioxidföroreningar. En betydande del är hårda data medan resten ”utvärderas”. Den byråkratiska börda som detta innebär är verkligen häpnadsväckande.
Compliance-delen är mycket intressant. Vid någon tidpunkt kommer företag att straffas för att de inte följer vissa standarder som fastställts av Europeiska kommissionen. Det är för närvarande inte helt klart vilka dessa normer kommer att vara eller hur de kommer att tillämpas – dvs. hur bristande efterlevnad kommer att bestraffas. Detta innebär att europeiska företag måste anpassa sig till kommande standarder och straff som kommer att fastställas senare.
Detta är med andra ord ett mycket detaljerat kontrollsystem för europeiska företag där EU-kommissionen i framtiden kan diktera vad den vill – och straffa för eventuella överträdelser på vilket sätt den vill. Bortsett från den vansinniga regelbördan kan detta initiativ bara ses som ett direkt övertagande av den operativa kontrollen över europeiska företag och därmed över den europeiska ekonomin.
Allt detta kommer med planerade milstolpar ungefär fram till 2030 då allt detta är tänkt att vara i drift. Två av milstolparna är minst sagt högintressanta. Den första är preliminärt planerad till 2026 och innebär att systemet utvidgas utanför Europa. År 2026 (eller kanske senare) kommer alla företag som säljer varor till Europa eller förser europeiska företag med råvaror eller delar att behöva följa vissa aspekter av detta system. Man kan bara anta att dessa krav kommer att öka med tiden.
Vid denna punkt i presentationen ställde jag ett par frågor:
A) Vad händer om europeiska företag, som har möjlighet till det, helt enkelt bestämmer sig för att packa ihop sina saker och lämna EU efter att ha sett över dessa standarder?
B) Exakt hur kommer Europeiska kommissionen att kunna genomdriva detta utanför Europeiska unionen? Skulle inte vissa kritiska företag eller länder helt enkelt besluta sig för att sluta handla med EU?
Killen som gjorde presentationen var mycket kunnig om systemet och dess implementering. Han förstod både detaljerna och helheten ganska bra. Han gick också all-in på vikten av att göra detta. Jag hyser inga som helst tvivel om att hans tänkande ligger i linje med tänkandet i Bryssel. Han besvarade dessa frågor på följande sätt:
Fråga A): Att lämna EU kommer inte att fungera eftersom det inte finns någon annan plats att ta vägen. Andra länder håller också på att utveckla dessa standarder, inklusive Kina och Indien, och detta kommer att bli globalt mycket snart. Att lämna EU kommer därför att vara meningslöst.
Fråga B): När EU fastställer efterlevnadskrav för att externa företag ska kunna göra affärer med europeiska företag kommer de alla att uppfylla dem. Vi kallar detta för ”Brysseleffekten”. När diktaten kommer från Bryssel kommer alla att följa dem, eftersom det är omöjligt att befinna sig i en situation där man inte kan göra affärer med EU.
Jag parafraserar en del av detta men inte allt. Med andra ord anser EU att det är så mäktigt att det kan diktera dessa standarder för världen, och att de som en följd av detta kommer att antas globalt – och så småningom fullt ut. Detta innebär också att EU förbereder sig för att ”isolera” dem som inte följer reglerna – och tvingar dem att följa reglerna på samma sätt som man tvingar europeiska företag att följa reglerna. BRICS-ländernas existens ingår inte i ekvationen, och inte heller i möjligheten till europeisk isolering.
Den finansiella dimensionen
Den andra milstolpen i planen är ännu mer intressant än den första. Det hänvisas upprepade gånger till ekonomiska konsekvenser vid bristande efterlevnad – och en eventuell ”finansialisering” av systemet. Dessa planer har uppenbarligen inte utvecklats fullt ut – eller så har de tillkännagivits och tillkännages ännu.
För det första verkar det uppenbart att EU planerar att göra räntan på företagslån (och kanske tillgänglighet) beroende av efterlevnaden. Om du följer reglerna fullt ut får du bättre ränta på dina lån än de som inte följer dem fullt ut. Detta innebär en framtida rättslig ram för det europeiska finansiella systemet, där EU kommer att diktera för bankerna vem de kan låna ut till och hur dyra dessa lån kommer att bli. Detta innebär också ett praktiskt taget regleringsövertagande av det europeiska finansiella systemet. Utlåning är vad bankerna gör, och om EU kontrollerar utlåningen kontrollerar EU de facto bankerna.
För det andra finns det en slags ”slutpunkt” definierad för planen runt 2030. Denna slutpunkt är helt klart ekonomisk till sin natur, men det är ännu inte klart vad den kommer att bli. Det finns dock spekulationer. Den mest försiktiga spekulationen är att systemet då kommer att genomdrivas genom direkta ekonomiska sanktioner för företag. Det finns också en bredare spekulation om att systemet kommer att utvecklas till ett ”kvotsystem” – främst baserat på kol. Därefter kommer denna kvotstruktur att resultera i ”gröna obligationer” som företag kan emittera om de uppfyller kraven.
Även om den finansiella slutpunkten är oklar verkar det troligt att EU:s ESG-system är avsett att göra två saker:
Ta full kontroll över EU:s ekonomi ända ner på företagsnivå, inklusive operativa beslut på alla nivåer i företaget. Detta mål åtföljs av den uppenbara förföljelsen och elimineringen av företag och sektorer som nu antingen är för små för att kontrolleras på det sättet, eller för oberoende till sin natur. Detta gäller små företag i Europa, som sannolikt kommer att svältas ut med tekniska och rättsliga medel och sedan tas över av storföretagen – och sektorer som jordbruket, där jordbrukarna är för små och envisa för att kontrolleras. Jordbruket är en alltför viktig grund för samhället för att lämnas utanför EU:s kontroll – och denna kontroll kommer att genomföras genom att flytta hela sektorn till storföretagen, genom att försätta jordbrukarna i konkurs genom regleringsåtgärder och kostnadsökningar.
Tillhandahålla en finansiell ram för den framtida organisationen av den europeiska ekonomin, och därefter för det europeiska samhället. Det är troligt att planen är att använda koldioxid och koldioxidkvoter som en bas för säkerheter, på vilka företag, banker och Europeiska centralbanken kan emittera ”rena och nya” skulder, utan att belastas av gammaldags säkerhetskrav. Det kommer med största sannolikhet att ses som en ”ren brytning” med det gamla sättet att emittera skuldebrev.
Det som gör denna eventualitet sannolik är de nuvarande problem som EU står inför när det gäller skuld- och obligationsfrågor. För närvarande är allt och alla i EU, inklusive Bundesbank och Europeiska centralbanken, tekniskt sett bankrutta efter att ha förfalskat EU:s ekonomi sedan kraschen 2008 genom nollräntepolitiken och den oändliga emissionen av skuldebrev (ofta denominerade i dollar). Dessutom har Europeiska kommissionen inte möjlighet att emittera obligationer på hela EU:s vägnar. Denna mekanism måste därför inrättas, och det snabbt. Om det inte görs befarar kommissionen att den kommer att förlora kontrollen över den finansiella situationen i Europa, vilket leder till att EU splittras. Det krävs därför en stelbent och enhetlig kontrollmekanism för ekonomin som ger en mekanism för nya skulder.
Det är troligt att kommissionen kommer att börja utfärda euroobligationer innan detta system är klart, eftersom trycket är stort. Tidsramen för systemet är dock mycket kort. Allt detta ska vara klart på 6 år.
Det verkar också troligt att kommissionen hoppas att denna nya finansiella arkitektur kommer att bli global, med EU i centrum. Planen att genomdriva ESG-systemet utanför Europa kan innebära den typen av tänkande. Bryssel är inte känt för att vara ödmjukt när man gör upp planer som förutsätter EU:s makt och ofelbarhet.
Så, om den motsägelsen…
De viktigaste frågorna som ställdes i början av denna artikel var varför EU ytterligare saboterar den europeiska ekonomin, som redan är under extrem press från sanktionerna mot Ryssland – och varför EU inte förbereder sig för den troliga kraschen i levnadsstandarden i Europa till följd av förlusten av dollarns reservstatus.
Jag anser att det finns två svar på dessa frågor. Det första svaret är att det pågående sabotaget av EU:s ekonomi och det tillhörande ESG-initiativet är en del av en plan som inte kan ändras, oavsett hur situationen ser ut. Det andra svaret är att Europeiska kommissionen anser att denna plan kommer att vara tillräcklig för att rädda dem från undergång.
Låt oss ta ett steg tillbaka och titta på vad som har hänt i Europa (och hela västvärlden) under de senaste decennierna. Låt oss se på det ur EU-elitens synvinkel. Under de senaste årtiondena har en social revolution genomförts i Europa uppifrån och ner. Den har lyckats förändra den europeiska befolkningens värderingar och uppfattningar på ett radikalt sätt. Logik och förnuft har övergivits, liksom kompetens och kritiskt tänkande. Normaliseringen av det bisarra är sådan att de flesta vanliga människor accepterar nästan vad som helst från sina regeringar – och från andra människor. Män som använder damtoaletter är normalt; Att pedofiler styr skolsystemet är acceptabelt. Könsstympning av barn är en fråga om rättvisa. Försummelse av barn är nu vetenskaplig uppfostran; Och statliga mandat om vem du anställer för ditt eget företag är vettiga. Till och med en grupp ”kapitalister” som tittar på en presentation om hur EU-kommissionen tänker ta kontroll över deras företag ser det som normalt.
Hela poängen med denna revolution var att rikta in sig på verkligheten och förvränga den tillräckligt för att göra vad som helst acceptabelt. Detta mål har nu till största delen uppnåtts. Vi såg det under Covid-19-operationen där europeiska befolkningar visade sin foglighet och acceptans av alla order uppifrån. Det europeiska folket visade där att de är redo för nästa steg – och nästa steg är verkligen över dem.
Nästa steg kräver denna obetingade acceptans för att fungera, och nu är det europeiska folket redo. Det måste genomföras nu, på grund av den fruktansvärda ekonomiska och politiska situationen i Europa. Tidtabellen har flyttats fram och EU har bråttom. Nästa steg är vad de gamla revolutionärerna kallade att ”lägga beslag på produktionsmedlen” – förutom att det inte kommer att vara proletariatet som gör det. Det kommer att vara eliten. Det har redan börjat, vilket vi kan se av alla konkurser och jordbrukarnas protester. Den viktigaste mekanismen för detta är dock ESG-systemet. Det kommer att ge kontroll och konsolidering – och senare ett nytt centralt planerat finansiellt system.
EU genomför detta nu eftersom de känner att de inte har något val. En lösning som inte innebär att EU:s ekonomier hamnar under absolut kontroll är utesluten, eftersom alla andra lösningar riskerar att leda till att EU splittras och att de förlorar kontrollen. Detta är den enda lösningen – och den måste genomföras nu. Även om det gör saker och ting värre ”på kort sikt” så måste det göras nu.
När det gäller kometen ”inga fler gratisluncher” på väg mot EU (den tredje chocken ovan) tror jag att Bryssel verkligen tror att denna lösning inte bara kommer att rädda dem – utan också återupprätta Europas status och finansiella hegemoni i världen. De är att vara optimistisk.
Några blygsamma råd
Det är lätt att se på vad som händer i Europa ekonomiskt som panik och/eller ekonomiska åtgärder från regeringarnas sida som orsakats av de misslyckade sanktionerna. Jag anser att den uppfattningen är felaktig. Jag tror att detta är både planerat och mycket allvarligare än vad folk inser. Folk kommer sannolikt att se ESG-systemet som bara ”formalisering av miljöregler” eller något liknande – men det är så mycket mer. Dess ondskefulla natur är uppenbar för var och en som är vid sina sinnens fulla bruk och som undersöker den.
Jag vet att ingen kommer att ta mina råd på allvar. Jag är trots allt bara en snubbe som skriver saker på Substack. Men jag har några råd i alla fall:
- Om du äger ett företag i EU och har möjlighet att flytta ut det bör du göra det så snart du kan. Flytta den inte till USA – flytta den någon annanstans (t.ex. till Ryssland min anm). Leta efter nya marknader och glöm att Europa finns.
- Om du är en BRICS-ledare, var mycket försiktig när EU börjar kräva efterlevnad från dina företag. EU:s ESG-system är en farsot som du inte vill ska infektera ditt land. Du bör till och med överväga lagar som direkt gör det olagligt för företag i ditt land att följa det.
Europa har nu blivit så vansinnigt, och så giftigt, att det borde sättas i både social och ekonomisk karantän. Du kan också se det som ett råd om du vill.
Gaius Baltar
Originaltext: anthropocene.live, Varför förstör EU sin egen ekonomi?
-------------
/Anji
